Resebrev 10

Det är dags för lite nya berättelser från förskingringen.

I dag avslutade pojkarna två veckors arbete med skrovet. Slipningen är färdig. Det betydde att jag spolade av däck intensivt och sen högtryckssprutade Ozaz (tror jag nu är riktigt namn) och Ronaldo skrovet med hett vatten.

Slipningen av glasfiber innebär mikroskopiska dammpartiklar som tränger in överallt. Den som isolerat ett hus med rockwool vet hur det känns efteråt. Nu när allt är klart utanför ska jag dammsuga och torka hela båten inombords för dammet ligger överallt.

I övrigt har jag ägnat dagarna åt skitjobb nr 1: Göra rent i kölsvinet och rengöra motor och propelleraxel. Rengöring, rengöring och sen tvättning. Sen stålborste fram och försöka få bort så mycket rost som möjligt. Mönja på de bara fläckarna och så färg. Tyvärr får jag inte Caterpillars motorfärg förrän på måndag, så det blir minst en vecka till i Lagos.

Fast jag klagar inte, bortsett från att redaren inte är här.

Så till mina portugisiska kunskaper.
Jag har i dag försökt skapa en grammatik genom att använda ett svenskt och ett engelskt lexikon. Jag, du, han, hon, den/det ....
Bom Dia = God dag
Bom Tarde = God eftermiddag
Bom Noite= God kväll/natt.
Muito travalho= Ett jävla arbete (Fritt översatt) Det sa jag till pojkarna häromdagen när jag hissade ner ett par öl till dom efter arbetsdagens slut.

Det finns många myter om sydeuropeernas arbetande. Jag kan definitivt bestrida myten när det gäller portugisiska varvsarbetare. 8½ timme per dag, 6 dagar i veckan. I värmen med full skyddsutrustning på sig pga styrenen. Jag beundrar dom här två unga männen som i två veckor slitit med att få Arctic Fox ren under vattenlinjen.

Men jag har ett problem. Jag förstår inte ett jota av vad dom säger. Den ene är brazilianare och den andre lokal pojk. Dialekten är sannolikt som pitemålet för en skåning. Och fort går det när dom snackar ..

Det blir svårare och svårare att engagera sig i båtjobb på dagarna. Måste trampa Tunas gräsmattor någon månad innan jag tar tag i Arctic Fox igen. Måste få krama alla barnbarn.

Måste få krama Redaren ....

Sopromar, Lagos, 070918.
Att ligga på ett varv som jag gör är lit intressant. Folk bor i båtarna, ett tiotal. Man möts på kissrundan på morgonen, ofta i kö till varvets toaletter. Man morsar på förmiddagen. Bom Dia eller Good Morning. Man pratar med varandra under dagen och undrar hur jobbet går.

Sopromar 070920

Det är sen natt. För en timme sedan, portugisisk tid, fyllde jag 64 år. Svensk tid är jag två timmar gammal 64-åring. Jag kan inte sova och går i stället upp för att skriva ner lite tankar.

Jag har legat på Sopromars varv i en månad nu. 3½ meter över asfalten. Väcks varje morgon av fiskhamnens siren, vars betydelse jag inte är klar över, vid 5-tiden. Sen går första tåget till Faro. Och tutar innan det startar. Rätt in i mitt sovrum ….. Så jag kommer igång ganska tidigt med dagens värv.

Det är intressant att ligga på varv för långseglare i en månad. Man möter personligheter. Som engelsmannen i en 36-fots motorbåt bredvid mig. Han vill så gärna prata och när det blir kontakt har jag ett litet helsike att förstå honom. Han är nämligen en sån där engelsman som sväljer halva orden. Pratar nästan på inandning. Men han är trevlig.

Så är det kvinnan på en 30-fots segelbåt nära travelliften. För ett par veckor sedan var hon mycket kontaktsökande och vi stod och språkade på asfalten under hennes båt. Så, häromdagen, möter jag henne när jag är på väg hem. Hon släpar på resväska så jag frågar naturligtvis om hon ska resa hem. ”Yes, the skipper is not fit to sail…..” När jag sen kommer hem och går lilla kisspromenaden förbi båten hon bott på ser jag att det fortfarande lyser där. Någon måste vara kvar……. Men jag har inte på alla dessa veckor sett skymten av någon skipper.

Och så är det brasilianarna i båten akter om mig. Två unga män som sliter från gryning till skymning med sin 42-fots Malö. Den ena pratar bra engelska. Och så amerikanen som höll på att skratta sig fördärvad när jag berättade att jag håller på att göra rent i kölsvinet och lacka motorn. ”How can you ever have any time for that?” Jag berättade inte för honom, där han stod och polerade, att jag betalar varvet för allt arbete med skrovet …..

Och så är det dessa Blue Marlin som som jag sett landas på varvet tre gånger. Svärdfiskar i 250-kilosklassen, nära 4 meter långa. Med en hud som är plåthård. Lyfts upp med mobilkran från båtarna.

Så har vi lilla svensk-kolonin i Lagos. Doublefun, Aguila och Arctic Fox. Dagliga kafferep på någon av båtarna 20.00 lokal tid. Mycket ljuga nån timme eller så. Vi ska alla flyga hem om någon vecka. Men vi ses nästa år. Och återupptar sannolikt kafferepen.

I går var jag faktiskt ute på sjön igen. Aguila skulle testa sitt backslag med en tur ett par sjömil ut. Oj vad det var skönt att komma ut från land några timmar. Det gjorde att jag började tänka på nästa år.
Vart ska vi? Vad kommer vi att uppleva? Hur länge?

Jag har tvättat kölsvinet. Jag har tvättat och lackat motorn så långt ner jag kommer åt. Jag har pressat fett i propellern och i knutarna på propelleraxeln. Jag har byggt ett nytt bord till sittbrunnen. Jag har fått klyvaren reparerad och nytt UV-filter ditsatt. Jag har beställt ny badstege och plåt för att skydda stäven mot ankaret. Jag har högtryckssprutat sittbrunnen, oljat durk och tofter därstädes, vaxat insidan av sittbrunnen. Jag har rengjort och oljat avbärarlisten runt hela båten. Jag har …..

Varje dag arbete hela förmiddagen. Sen lunch och lunchvila. Sen fundering över fortsättningen. Kanske har det blivit något gjort, kanske inte. Mycket radioprat med vänner både i Sverige och ute på havet. Mycket tänka …..

Mycket tid att tänka …..

Mycket tid att vara, bara vara!

Nu är det dags att knyta ihop påsen. Lägga tillbaka allt där det hör hemma, städa och packa väskan för att flyga hem till hösten i Sverige. Jag längtar inte hem till hösten, definitivt inte. Men det finns något som drar i alla fall.

Livet på ett varv i Lagos kan vara intressant många gånger men det kan bli lite enahanda.

En liten bild från förskingringen.
Jag tror att själen håller på att ta avsked av Lagos för den här gången. Trots att jag normalt brukar somna vid 22-tiden är jag klarvaken långt efter midnatt. Tankar surrar i hjärnan.

Jag är på väg …..

Jag skulle dock först vilja veta vad som hände med skippern och kvinnan på 30-fotaren nära travelliften…….

Kapten