Resebrev 34
Castelsardo 20 september 2008
06.00 tjuter Arctic Fox tyfon och den nyblivne 65-åringen flyger upp, slår av tyfonen (som är ett ”ganska” ljudligt tvåtons lastbilssignalhorn) och letar orsaken till att kölsvinet är fullt av vatten. Undersöker alla genomföringar för sjövatten. Ingen läcka. Men så hör vi och kan konstatera att propellerlagerpackningen behöver dras. Det smådroppar därifrån. Och när vattnet i kölsvinet stigit över en viss nivå så går tyfonen igång för att tala om: ”Vi är nära att sjunka!” Fast det tar nog ytterligare ett par veckor innan vattnet stigit så långt att vi sjunker.
Det passar ju bra att båten vill fira mig och därmed väcka hela hamnen så att dom kan komma och gratulera på sängen ….. Jag undrar dock om dom andra båtarnas besättningar riktigt uppskattar reveljen!
Efter det kan jag inte sova. Sitter uppe, skriver och tittar på månen som står rakt över oss i den mörka Medelhavsnatten. Tack och lov var det inte någon genomföring som läckte. Då hade det varit besvärligare. Men jag måste ordna ett annat varningssystem för vatten i kölsvinet än att tyfonen går igång.
Vi hade precis förtöjt i Castelsardo i torsdags när det kommer in en gul Allegro 27 med svensk flagg. Dom kommer upp mot oss och vinkar och hejar. Det är “Barina” med John och Lisa. Dom är två verkliga långseglare! De ägnade 5 år åt att segla jorden runt och är nu i Medelhavet, på väg hem. Vi har träffats några gånger på klubbmöten i Stockholm tidigare. Så det blir mycket ”ljuga” i sittbrunnen. Dessutom kan jag hjälpa dom med datorer och sjökortsprogram. Hoppas det fungerar framöver utan problem.
Tidigare, medan vi fortfarande låg i Stintino 21 Nm härifrån, gjorde vi en heldagsutflykt med turistbåt till Isla Asinara, tidigare fängelseö och karantänsö. Fantastisk natur, vita åsnor och fritt gående hästar. Och sanatorier och hospitaler och fängelser. All sådan verksamhet är nedlagd numera men vi förstod att ett av fängelserna, som vi naturligtvis lotsades in i, lades ner så sent som 1997. Lokalerna liknade det man sett på film från Alcatraz. 5-6 m i tak, betong och gallerdörrar. Vi fick delar av den italienska guidens berättelser översatta av ett par som pratade engelska. Fängelset hade varit förvaringsplats för Italiens farligaste brottslingar fram till det stängdes för bara 11 år sedan. Maffioso, camorra, Röda brigaden. Namnen på de mest beryktade, som guiden rabblade, kommer vi inte ihåg.
Men miljön! Inte återanpassar man någon på ett sådant här ställe! Här förvarar man, låser in och glömmer bort!
Otäckt att se!
Födelsedagen firas på den högsta punkten i Castelsardo, nämligen högst upp på kastellet, som dominerar hela staden. Vi promenerar upp med John och Lisa, en lätt svettig vandring (tur att det inte var så hett i dag), bänkar oss på högsta värnet och tar fram en kyld flaska spumante, Italiens skumpa, och sitter där och njuter utsikt. Den är fantastisk. Och det gamla kastellet är ordentligt renoverat med historiska-etnografiska utställningar, mycket flott och proffsigt.
Sen blir det birra och panini med olika pålägg till lunch på en uteservering, med utsikt naturligtvis.
Det är svårt att hitta något att klaga på en sådan här dag – bortsett från tyfonen i gryningen.
Kapten