Resebrev 39

Fiumicino februari 2009

090217

Vi flyger ner med Lufthansa via München. Landar vid 13-tiden på Roma/Fiumicino och tar en taxi till båten som ligger vid Fulvios Boat Yard, Via della Scafa 19 i den lilla staden Fiumicino. Allt är väl ombord. Propellerpackningen håller helt tätt. Vindgeneratorn har hållit kylskåpet igång sedan vi lämnade båten 16 december. Batterispänningen är 25 volt. Prima!
Vi får vår 16A-landström och kan starta upp allt ombord.
Push-pit är reparerad även om svetsfogarna lämnar en del att önska, så vi kan ägna oss åt att montera tillbaka solceller, dodgers m.m. Dagarna är lite kyliga och andra dagen blåser det riktigt kallt. Men när solen når oss vid 11-tiden på dagarna blir det riktigt behagligt. Man har flyttat Arctic Fox så nu ligger vi mot kaj, vilket gör livet bekvämare. Vi högtrycks-sprutar däck och får bort dammlagret. Även förtöjningstampar som legat i vatten och blivit riktigt grisiga får sig en omgång med högtrycket.
Vi har med oss en yttre antenn till Wifi-uppkoppling, köpt från USA. Den kopplas in i USB-port och vi kan nå nätverk som är mycket längre bort. Nu visar det sig tyvärr att alla är kodade eller försedda med lösen, så vi kommer inte ut på nätet i alla fall. Men signalen är kraftig och stabil, vilket kommer att vara en fördel i framtiden. Om du är intresserad av vad den heter får du en länk här:
Wifi.antenn
Dagarna flyter på. Så får vi telefon från Erika i Rom, som bjuder oss på söndagmiddag hos dom.

Fiumicino sen kväll 090222

Jag har inga fördomar ….. Men i dag bekräftas några av dom …..
Vi ska ta oss till Rom. Går ner och tittar på tidtabellen för gratisbussen som går till flygplatsen där metron har ändstation. Till historien hör att på alla kartor finns en gren ner till den lilla staden Fiumicino. Men den byggdes tydligen aldrig, metrolinjen alltså. Det går i alla fall inga tåg hit. Tidtabellen för gratisbussen gäller till någon gång 2003 enligt skylten, men i höstas stämde den bra.
Inte ser vi ett upptejpat A4-ark på ett fönster i byggnaden bakom ryggen …..Vi tittar bara på hållplatsstolpen. Vi läser att bussen går 10 över och 20 i på söndagar.
Så kommer vi ner söndag morgon till hållplatsen. Där står en buss. Vi frågar om den går till ”Aeroporto”.
No! Föraren förklarar att vi måste åka till Parco Leonardo, en station längs metron. Ok, tänker vi, Parco Leonardo är en station närmare Rom, så det gör inget i dag. Men när vi ska till flygplatsen på torsdag blir det nog taxi (särskilt efter kvällens upplevelser).
M.a.o., alla båtvänner som angör Fiumicino. Den direkta gratisbussen till flygplatsen är ett minne blott! Och inte hade vi köpt några biljetter i förväg för det räknade vi med att göra på flygplatsen som tidigare. Så vi tjuvåkte ända in till ”Roma Tuscolana” där Enrico hämtade oss på förmiddagen.
Efter en storslagen italiensk söndagslunch hemma hos dom och sen rundtur i Rom blir vi skjutsade till ”Roma Ostiense” för att ta tåget hem. Tåget kommer några minuter sent. Efter 30 minuters resa kliver vi av i Parco Leonardo för att hinna med bussen till Fiumicino 18.10. Vi anländer till busshållplatsen c:a 3 minuter senare än bussens avgångstid. Den har gått i tid! Alltså får vi vänta i en timme på nästa buss. Ok, vi har egentligen ingen brådska.
Medan vi väntar i den kyliga kvällen kommer nästa tåg med ett 30-tal ungdomar i 12-14-årsåldern. Under väntan ökar rörelsebehovet hos den växande generationen och med det röstvolymen och aktiviteterna. Vi två stilla, svenska pensionärer står längst fram vid stolpen och förväntar oss en kö i god svensk ordning.
En buss anländer. Innan den kommit in till hållplatsen har vi 20 exemplar av den växande generationen framför oss ute i gatan. Bussen stormas till dess chauffören informerar att han inte ska till Fiumicino, utan till Maccarese, varpå hälften strömmar ut och återupptar sina aktiviteter, ännu intensivare.
Nästa buss, vår buss, anländer och stormas på samma sätt. Den kvarvarande skaran på ett 10-tal växande individer bänkar sig längst bak i bussen. Efter denna timmes väntan kommer vi så iväg och bussen svänger runt parkeringsplatsen som är till bristningsgränsen fylld av bilar. Vi kommer 50 meter. Sen stannar bussen och vi tittar föröver och ser en bilkö. Trodde vi!
Två bilar har parkerat så att all passage med en buss är omöjlig. Efter 10 minuter börjar den växande generationen bak i bussen bli nyfikna, liksom vi. Chauffören ringer någonstans och vi tänker att snart är det hela bortbogserat. Efter 45 minuter kommer en polisbil med blåljus på. De börjar med att lappa de två bilar som blockerar för att sedan se om det går att putta bort dom. Icke!
Under tiden har den växande generationen nått maxvolym och springer fram och tillbaka i bussen när dom inte ringer för att informera någon hemma att det står bilar parkerade som stoppar bussen. Två svenska pensionärer börjar få skavsår i öronen …..
Efter 55 minuter kommer den ena bilens förare och medföljande kvinna och flyttar sin bil så att bussen kan passera. Vi skulle gärna ha en utskrift av samtalet mellan polizia och automobilista! Och vad våra unga vänner i den växande generationen skrek genom bakrutan åt dom!
Våra kära ungdomar ombord rusar omkring i bussen med rösten på maxvolym hela vägen till Fiumicino. Stundtals körde föraren i över 100 km/h på den beckmörka vägen, men det hindrade inte växande generationen från att rusa runt och framför allt inte från att stå längst fram i bussen bredvid föraren. –
Jag undrar vad en SL-chaufför hade gjort i den här situationen!
De svenska pensionärerna höll i sig, såg på skyltarna att kursen var mot Fiumicino. Vi hoppar av så fort vi ser vår välkända bro, som för övrigt öppnades i går! Kors i taket! Vi kanske kommer ut på havet igen i alla fall! När vi ska av går vi förbi chauffören, denne stoiske chaufför. Jag klappar honom försiktigt på armen, säger: ”Buona Sera e Grazie”. Han ler utmattad tillbaka och drar iväg med en rivstart så fort vi kommit ner på asfalten.

21.00 kryper vi ner i vårt flytande hem med kraftig tinnitus och häller upp varsin stor whisky.
I Rom sade Enrico att ser du en möjlig parkeringsplats så är den din.
De här två bilarna hade uppfattat en rondell och ett stopptecken som sina parkeringsplatser!
Jag har, som sagts tidigare, inga fördomar.
Men i kväll bekräftades ett antal av dom!

Vi flyger hem några dagar senare. Solceller och vindgenerator får i vanlig ordning hålla kylskåpet kallt. Vi har inte mycket packning med oss tillbaka till Sverige. Nu ser vi bara fram emot att april ska komma och vi får starta sommarens äventyr, med sikte på Sicilien, Malta, Grekiska övärlden och kanske ända till Turkiet. Vi får se. Men vi planerar att parkera båten under juli och augusti för att flyga hem till den svenska sommaren medan alla här nere har semester och det är trångt och dyrt i hamnarna.

Väl hemma träffar vi vänner på båtmässan:
Kjell och Eva på Aguila, som nu vinterligger i Tarragona,
Carsten och Imbi på Chesnock, Sciacca på Sicilien,
och Clas och Marianne på Doublefun, också i Tarragona för vintern.
Vi hade många trivsamma stunder förra sommaren tillsammans med början i Lagos. Nu är vi långt isär, men vi håller kontakt med hjälp av kortvågsradio, Skype och mail. Och så försöker vi ses när vi är hemma i Sverige.

Kapten