Resebrev 45

Reggio Calabria, 090516

Vi rider ut lite busväder i hamn, hyfsat ok med el, vatten och wifi som ingår i hamnavgiften (€40/dygn).

Dagarna på Isola Vulcano var trivsamma, stillsamma. Vandringen till vulkanens topp var dock vare sig trivsam eller stillsam uppåt. 400 m stigning med medelhavssolen i skallen och löst grus att trampa sig uppåt i. Men väl uppe: en magnifik utsikt över de Aeoliska öarna med Stromboli längst i norr. Sen naturligtvis de svavelosande hålen runt om oss. Vindskifte kvävde oss nästan. Hostande backade vi snabbt efter att ha fotograferat blåshålen med gult svavel som kondenserat på kanterna. Det gav lite perspektiv på hur människorna i Pompeji upplevde sina sista timmar i livet ……

Vi lämnade Vulcano i lagom tid för att hinna bakom ”breakwaters” (vågbrytare) i en marina innan vind och sjö blev besvärliga. Vi kom till norra inloppet av Messinasundet och fick uppleva lite av Scylla’s virvlar, även om de på Odysseus tid lär ha kunnat svälja skepp. Vi hade 2-4 knops medström genom den norra, trängsta delen och det virvlade stundtals omkring oss. I fonden har vi Etna, 3300 m hög, snöklädd. Mäktigt.

Går in i Reggio Calabria, får plats i marinan och börjar orientera oss i stan. Enligt pilotboken är stan en av Cosa Nostras viktigaste rekryteringsplatser. Boken talar också om att man kan få all upptänklig service och hjälp av Saverio Chirico, taxichaufför och mångsysslare. Mycket riktigt dyker Saverio upp en timme efter angöring och ger oss sitt visitkort. Andra dagen åker jag (Anders) iväg med honom och lämnar en kasse tvätt hos en dam. Han tar mig sedan ner till sitt garage, plockar fram en iskall öl och visar mig en stol där jag kan njuta Messinasundet. På kvällen kommer han med tvätten, struken och vikt. Men han är inte billig!

Vi vaknar tredje dagen efter riktigt busväder under natten av en duns i sittbrunnen. Vi hittar två påsar med croissanter som han levererat medan vi låg och drog oss i kojerna.

Här i hamnen har vi fått nya båtbekanta. Ett engelskt par om babord och en ensamseglande holländare om styrbord. Så det blir väl vår tur i kväll med en ”sundowner”.

Nåja, vad står på programmet? Vädret kommer att stabilisera sig de närmaste dagarna, vinden att dra åt N, vilket kommer att göra seglingen vidare runt ”tån” och sen mot ”klacken” behaglig, hoppas vi. Vi får väl se.


Preveza 090523

Vi lämnar Reggio Calabria vid 07-tiden 18/5. Hissar fullt utanför hamnen och seglar på slör ner mot Italiens tåspets. Framför oss har vi ”Peace of Mind”, en engelsk båt som vi ”ljugit” med ett par kvällar. Vi ser dom mot horizonten timme ut och timme in. Precis på tåspetsen ser vi att dom gör en konstig manöver. Rakt söderut. Ropar upp och får besked. ”We are motoring. No wind!”

Vi kommer till samma position någon halvtimme senare. Samma! Vi tappar all vind och båten snurrar kring sin egen axel. Rulla in och starta motor på lågvarv med mesan och stor uppe. Så går det genom natten, kurs 72 gr mot Preveza i Grekland. På morgonkvisten kommer den utlovade NW-en och vi rullar ut genuan igen, sätter vindrodret och har en härlig segling genom dagen och stor del av andra natten. Bortsett från ett ljud från mesanmasten som får oss att undra ….. Det låter som om någon stämmer en basfiol därinne! (Fortfarande inte någon förklaring ett par dygn senare i hamn.)

Kl 03 är det Gunillas tur att ta vakten och kapten går ner för att väcka den sovande skönheten. När vi kommer upp på däck ser vi till vår förvåning att vi har kurs tillbaka mot Italien. Total bleke plötsligt.

Rulla in genua, skota mesan och stor hårt och maskin genom gryningen mot Grekland. Vi närmar oss grekiska kusten, ser Levkas höga profil i morgonsolen. Hittar inloppet till Preveza och tar ner segel. Väl inne i hamn får vi en kunglig plats längs en pirarm som tidigare varit kustbevakningens plats. En svensk båt från Sundsvall, ”Jespan”, som vi träffat tidigare i Fiumicino, ligger framför oss.

Vi sover oss genom största delen av dagen. Går sen och handlar ouzo och retzina och äter en underbar middag på grekisk sallad i sittbrunnen.

Nästa dag fattar vi beslut att följa reglementet, dvs skaffa ”cruising permit” för grekiska farvatten, ”Private Pleasure Maritime Traffic Document”. Då möter vi grekisk byråkrati!!

Det tar två dagar att få allt klart. Bara att hitta skatteverket i Preveza för att betala den stipulerade skatten på € 29,65 tar en dag. Sen kräver port authorities specifikation på vår försäkring. Alandias skrivning om försäkringsvillkor godkänns inte av dessa uniformerade gossar på hamnkontoret. Och i Skandinavien är det helg, kristiflygare. Vi råkar ha privatnumret till Jörgen på Alandia och får tag i honom. Han lovar faxa preciseringen till Preveza på fredagen och suckar: ”Preveza är besvärliga. Ett trettiotal skandinaviska båtar har haft samma problem!”

Det var dag ett. Vi tar en stilla promenad upp i den mysiga gamla stan nära hamnen i kvällningen, hittar en taverna där det ljuder grekisk musik ur högtalarna och sätter oss ner med en flaska rezina och bara njuter.

Dag två går kapten upp till port authorities efter att ha fått tfn från Alandia att papper faxats dit. Väl där tar det så där 1½ timma innan alla dokument är ifyllda och stämplade och kontrollerade och kontrollerade av överordnad samt paus när hela personalen ägnade 20 min åt att försöka få liv i faxen ….. medan våra papper var klara och bara skulle överlämnas till kapten. Men den vituniformerade officeren lade mer tid på att reparera fax än att överlämna dokument till kapten på Arctic Fox…………..

Nu har vi dock detta imponerande dokument i båten. Andra, mer erfarna seglare här i Grekland, säger: ”Varför gjorde ni det?!” Jag svarar: ”We are law-obiding swedish citizens. We want to play by the laws.” Dom sager: “Never go to them. If they want something, they have to come to you!”

På middagen kommer en man cyklande fram till oss. Jörgen på en svensk L32, som ligger på land några km bort. Vi får lära oss ett och annat. Han har varit här sen 2001 och har lärt sig hur man hanterar port police. Han introducerar oss till Stig, som legat här sedan 1998 och sköter om ”svenskpontonen”, ett vargtjut från vår förtöjning. Där blir vi inviterade till grillafton i kväll. Hjälper en svensk Bavaria att förtöja. Får rådet ovan repeterat: ”Fråga aldrig. Låt dom fråga!”

Framför oss just nu ligger en engelsk båt. Dom kopplade direkt in sig i en kabel som vi tittat på, men inte vågat använda. Jörgen frågar dom om vi kan få en anslutning och engelsmannen svarar direkt att dom har en extra-anslutning. Så nu har vi el ombord också! Vilket verkligen behövs för att batteribankarna inte ska gå i botten.

”Never ask, just take it. If they want something they have to come to you.”

Så var det det där med gästflagga……..

Vi konstaterar efter ett par timmars segling att vi saknar grekisk gästflagga ombord. Den rådiga redaren sätter genast igång att mäta upp proportioner för att sedan slakta en blå-vit randig kudde ombord. Sen vidtar sömmandet. Dag och natt sys rand efter rand på plats för att bli en elegant grekisk flagga ett par timmar innan Arctic Fox stolt stävar in i Prevezas hamn. Detta är tredje gången Gunilla sytt gästflagg med det material vi har ombord. Första gången var 1998, då en fransk flagga producerades med hjälp av en avlagd svensk (blått), en utsliten brittisk (rött) och ett duschdraperi (nästan vitt). Andra gången var 2004, då Gunilla sydde en lettisk gästflagga med hjälp av kapellduk i rätt nyanser. Duken hade vi fått i Slite av bekanta som syr bl.a. kapell till båtar. Den flaggan blev klar och hissad alldeles i hamninloppet till Ventspils.

Lördagkväll i Preveza. Vi ligger kvar och är inbjudna till grillafton hos Stig vid ”svenskbryggan”. Det kommer mycket folk som bänkar sig runt provisoriskt långbord. Och döm om vår förvåning när vi bland dessa långseglare plötsligt känner igen Eje och Marita, som vi senast träffade i Cascais 2001. Dom har seglat runt klotet och tillbringar nu dagarna med att luffa runt i Medelhavet. Det blev mycket snack och berättelser i vanlig ordning. Stig, hamnens alltiallo, förtöjde sin båt här 1998 och har blivit kvar. Han är fixare och vi har nu överlämnat Evinrude i hans vård, så kanske har vi en fungerande snurra i nästa vecka, vilket vore härligt!

I vanlig ordning avslutar jag med att vi mår förträffligt och har svårt att tänka oss något annat liv än detta, där dagarna går stillsamt, där ett uppdrag per dag känns mycket, ibland till och med två, men då faller vi utmattade ner i sittbrunnen under soltaket och lovar varandra att nu får det vara nog för i dag.

Kapten