Resebrev nr 11

Biscaya

Efter mer än 3 dygn på väg slår tystnaden till som en bomullstuss i öronen. Vi har gått för motor sedan 04.00 första natten, dvs i 53 timmar. Biscaya, det berömda blåshålet, fruktat av så många, låg stundtals helt spegelblankt med en lätt sjöhävning. Men visst har det hänt saker för det!

Vi startar med att tanka i Falmouth. Längs en tankerpråm 08.30 på morgonen fyller vi 358 liter röd diesel (24p/liter) och går ut. Motor genom trafiksepareringszonen vid Lands End och sen fullt ställ! Härligt att få segla igen! Vi drar nästan på kurs (195 deg) mot La Coruna, men successivt drar vinden ner på SW och vår kurs drar mer och mer mot Ile d´Ouessant, eller som engelsmännen kallar den, Ushant, vid Bretagnes kust. Vi njuter så av att segla så ingen av oss tänker på konsekvenserna av att vi kommer att gå igenom ytterligare en trafiksepareringszon, nämligen just utanför Ushant.

Dit kommer vi mitt i natten. Och vinden har avtagit, gått mer och mer mot S. Vi håller 150 - 160 deg och ligger och kajkar med yrkesfarten vinande kring öronen.
- Det förtjänar att förklaras att det viner kring öronen när 100.000-tonnare är närmare än 1M (1,8 km)!
Vid tretiden bränns det. Vi kommer på tok för nära (c:a 1 kabellängd, dvs 185 m) från en tanker. Då viner det riktigt. Vi slänger om kursen, startar maskin för att väja, vrider propellerbladen (vilket vi måste eftersom de är nollställda vid segling) snabbt som aldrig förr. Fort ut per maskin och segel! Fullt tryck förbi Ushant och ut ur trafikstockningen.

Det tar c:a 5 timmar att komma undan. Sen pustar vi ut, njuter av ett blitt Biscaya, tuffar på med 3 segel uppe för att få lite stöd mot den långa men slingriga dyningen. Ett par radiokontakter med andra svenska båtar (Wild Lady, Rosalinda och Rimpoche). Båten går för sig själv på autopiloten och vi kollar ibland runt horisonten med radarn.

Ensamma i världen, värmen börjar komma och livet är inte så pjåkigt. Solnedgångar och soluppgångar, något delfinbesök (men det där med valar, som våra bekanta båtar pratar om tror vi inte på för vi såg inga), gnistrande stjärnhimmel, vintergata som gör skäl för namnet Milky Way... Månsken glittrar på stilla Biscaya.

- Vill du ha kaffe?, frågar Gunilla i kvällningen en av kvällarna (vilken minns jag inte).
- Javisst!
Så kommer den besvärliga upptäckten att gasoltuben är slut. Och jag känner inte alls för att dyka ner i bakluckan och skifta tub...
- Men nu är det ju lugnt. Hur är det i morgon?, var Gunillas kommentar som avgjorde det hela.
Alltså ner i bakluckan, lämpa upp kablar, hinkar och allt som ligger överst, in i gasolskåpet, försöka komma ihåg hur det är kopplat, allt medan båten slingrande tuffar vidare över Biscaya i kvällningen. Efter en halvtimme kommer redarn upp och meddelar att spisen fungerar igen. Kaffe!
Tillbaka med allt som hör till bakluckan och så kan nattpassen ta vid.

Vi kör 3-timmarspass från 18-tiden fram till 10-tiden på förmiddagen. Och passen innebär att man sitter uppe i hytten och läser av instrumenten. Båten går för sig själv antingen vi seglar (vindrodret) eller går för motor (autopiloten). Ibland behöver man justera ett par grader om vinden vrider. Och tankarna kan fara, spanskkursen på kassettband kan lyssnas till. Gå ner till datorerna och ta in någon väderrapport på den ena och kolla av hur vi ligger till i vårt nyinskaffade sjökortsprogram på den andra. Vi har där sjökort med vår aktuella position och kurs uppdaterade i stort varje sekund. Och så är det naturligtvis radioprat med andra båtar som är på väg på bestämda tider.

Andra dagen, på eftermiddagen: plötsligt börjar "Bror Trofast", vår Caterpillar att hacka för att slutligen stanna...!!!!!
Och vi som inte har vind, gammal, slängig sjö och är 250M från målet!
Bränslefiltret har slammat igen. Gammal bottensats har täppt till. Men nu är det så fiffigt i den här båten att det finns två grovfiler på bränsleledningen och möjlighet till att koppla om mellan det ena och det andra. Vilket vi gjorde, liggande i kölsvinet med en polygriptång och ficklampa.
Start! Sen går det fint igen.
Det ska bli kul att se hur det förra filtret ser ut. Och vi har 8-10 st i reserv ombord. Tur att det inte hände vid mer kritiska manövrer!

Tredje dagen hör vi lite hackigt (långt borta, svag radiosignal) en båt som antingen frågar om eller erbjuder diesel till en annan. Vi visste att Rosalinda hade kort om diesel och har meddelat att vi kommer ikapp dom om dom behöver. Flera timmar senare, vid förnyad kontakt med Rosalinda får vi klart för oss att det är en engelsk båt, Steal Away, som ligger och driver. Det är nämligen ingen vind alls och prognosen talar om bleke ett till två dygn till. Så jag ropar upp Steal Away och frågar om position. De är 70M från oss och 40 deg ur kurs! Men, vad då! Vi har semester/ledigt och vi har diesel och jag hoppas att vår tjänst återgäldas av någon den dag vi är i situationen 120M från land (c:a 20 timmar) och behöver assistans. Så efter c:a 7 timmar möts Arctic Fox och Steal Away kopplar en tamp emellan och kör diesel i 25-litersdunkar via en gummijolle mellan båtarna. Vi tömmer vårt reservförråd, men David kommer att kunna möta sin girlfriend i La Coruna i tid!

Biscaya är beryktat för sitt väder. Vi har nu gått över två gånger, för motor! Det kan ju bero på att vi väljer fel väder för en seglare, men å andra sidan har dom som berättar skräckhistorier sannolikt valt fel vädersituation överhuvudtaget! Men Biscaya har något som är alla båtars skräck: en mycket skarp kontinentalsockel. Den går från 4000 meter till 100 på 10M. Strömmar och vågor möts vid kanten och skapar mycket obehaglig sjö, särskilt för mindre båtar i lugnt väder, men för alla båtar i hårt väder. Vi kände av det i gryningen på väg mot La Coruna.

Och då försvann fodralet med whiskymuggar igen!

De är återfunna, vid foten av kaminen, några timmar efter förtöjning vid bojen. Men förra gången, i Falmouth, var de borta i 2 dygn innan vi hittade dem fastkilade vid stormastfoten!

Steal Away ropar på Ch 16. De kommer in först sent i kväll, så han ber att den där drinken han är skyldig oss får vänta till i morgon. Det kan väl gå för sig. Och så frågar han om vilka papper spanjorerna vill se. Vi vet inte eftersom vi inte gått iland ännu. Men spanjorerna är ju medlemmar av EU och passunionen, så egentligen borde det inte vara andra än marinan som är intresserade av betalning för "mooring".

Ja, vänner av långsegling, här sitter vi i värmen igen. Alla luckor är öppna och ändå börjar det bli 28 grader i båten. Vindstilla. Shorts är det enda klädesplagget och kalla drycker räddningen. Vi har det inte så pjåkigt.

Som avslutning måste jag ge dagens replik:
Radiosamtal mellan Wild Lady (Biscaya) och Rimpoche (engelska sydkusten):
WL: "Jaha, och ni är på väg söderut...?"
R: "Nej, tyvärr, inte den här gången. Vi ska hemåt!"
WL: "F-n det var väl synd. Hoppas inte vintern blir för kall...!"

Redarn och Kapten