Resebrev nr 18 2001-09-06

Position: Leixoes, Porto, Portugal

Gasoltur med 3 skeppare.
Så har vi äntligen lyckats fylla gasol! Skepparna på Arctic Fox, Rosalinda och Wild Lady far iväg med 3 P11-or och 2 P6-or i en taxi tio minuter före lunchstängning, vilket betydde en taxifärd i stil med Venezuela. Skepparn på Arctic Fox tar tom på sig säkerhetsbältet. Vi kommer till en jättedepå där alla tittar på gängorna i anslutningen och konstaterar att det ska nog gå bra. Problemet är att hela personalen är på väg på lunch. Men slutligen kommer en man i en truck, tar hand om tuberna och kommer tillbaka en kvart senare med nyfyllda dito, tom med propan och inte butan som är det vanligaste här. Taxichauffören var vår hjälp. Han ordnade det hela. Någon pratade lite franska och någon tyska på depån, men utan vår taxichaufför hade det blivit svårt. Det hela kostade 7000 escudos, vilket motsvarar 350 SEK. Hemma skulle fyllning av en tub ha kostat ungefär så mycket. Vi fick 5 tuber fyllda.

Middag med Steel Away.
Så har vännen David betalt det han lovade mitt på Biscaya när han fått 100 liter diesel. Han bjöd oss på middag (på en restaurant som Tord och Ulla känner till) och vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. I dag har han farit vidare till Figueira da Foz, dit vi också ska, men lite senare.

Hissa upp Wild Ladys skeppare i mesanmasten.
Wild Lady har en vindgenerator precis som vi. Men den sitter illa till för att kunna serva. Så Stefan hade räknat ut att om vi ligger längs varandra skulle han kunna komma upp via vår mesanmast på något sätt. Så vi arrangerar det hela, hissar Stefan i vårt mesanfall, drar över honom till hans båt hängande i vår båt. Och, sic, det fungerar. Vi får ner vindsnurran, vi byter kablar och vi hissar upp snurran igen. Att det sen svallade lite från fiskebåtarna i Leixoes gjorde bara saken lite mer intressant. Bilder på detta äventyr kommer inom kort på hemsidan.
När vi var mitt inne i upphissandet av snurran kom skepparen på Arctic Fox på en enklare lösning: dom hade kunnat lägga sig vid en hög kaj (vilket finns gott om här) och väntat till lågvatten! (Tidvattenskillnaden är 3 meter).
- "Det kunde du väl ha kommit på tidigare", säger skepparen på Wild Lady hängande mellan båtarna i gung-gunget.
Man kan ju inte tänka på allt ??

Lära känna varandra, utan krav, utan prestige, utan skuld. Umgänget i "båtklubben" är av en mycket okomplicerad natur. Man ses, skrattar tillsammans och skiljs åt. Kanske möts man i en hamn igen, kanske i Västindien, kanske inte alls. Men stunden när man möts är det ett möte utan krav, utan prestige och utan skuld. Det är förresten också viktigt. Man bjuder inte varandra, man står för sina egna kostnader. Skuld får inte uppkomma, vilket det gjorde i fallet med Steel Away. Men den skulden är nu avklarad, så nu kan det umgänget inta normalläge: ses ibland, ha roligt och sen skiljas åt utan löften. Det finns dock en sak man lovar varandra:
- "Sail safe!"
- "We will!"

Kroppens och själens tempo.
Visst är det så, att kropp och själ har ett normaltempo. Ett tempo, där kroppen orkar och själen hinner med. Ofta, när man har flugit från en plats på jorden till en annan, tar det ett par dagar att "komma fram" för själen och ibland även för kroppen. Att flyga är inte ett normalt tempo. Att segla, gå i hamn, gå ut igen när kropp och själ säger så, det är rätt tempo. Då behövs inte någon tid att återställa systemet. Utom, förstås, när vädret har varit för hårt. Men då är det som efter en flygtur: man måste ge kropp och själ tid att återta normaltempo.

Det är en vansinnig lyx att kunna låta kropp och själ bestämma var, när och hur!
Kanske är det det som får oss att långsegla ??


Anders och Gunilla