Livet är ganska omväxlande just nu, alltifrån festligheter, intressanta och
underhållande seminarier, arbete med båten, till att
rädda båtar i en stormby
Vädret är mycket skiftande. Sedan nästan ett dygn råder hård NE-vind och
Kanarieöarna är mer eller mindre i katastroftillstånd. Regnet vräker ner med
översvämningar som följd. Och i detta draggade i går ett tiotal ankarliggare ner
mot stenpiren norr om vår ankarplats. Vi var hundratals människor stod på piren
och försökte få ut båtarna med hjälp av spinnakerbommar, flaggstänger. Man välte
ner soptunnor som skydd mot de vassa stenblocken. Det var lite panikartat under
några timmar och många åskådare chockades. För att inte tala om den ensamma
kvinna som försökte ta sig ut med en 40-fotare. Hon fick hjälp av folk som kom i
gummijollar och hoppade över till henne.
Alla båtar räddades vad vi vet, men ett antal ankare ligger nu på bottnen i
hamnen, bland annat Stundoms. De blev tvungna att släppa sitt ankare och därtill
hörande 100 m kätting när en annan båt fastnat i det. Nu ligger dom förtöjda vid
en pollare innanför piren med en obemannad segelbåt vid sidan. Den togs tidigare
omhand av ett par åskådare och bogserades in av sjöräddningen i hamnen.
Själv var jag ute i vår jolle och hjälpte till att lägga tampar kring dessa
mycket kraftiga dykdalber. Blöt som en nybadad hund.
Det blåser fortfarande ordentligt, upp till 25 m/s här inne i hamnen, så många
flaggspel har farit all världens väg och många storfall och spinnakerfall sitter
i masttoppen och folk måste klättra upp för att få ordning på det hela igen.
Om fyra dagar är det start. Stämningen i hamnen är inte så förväntansfull och
positiv just nu. Många har fått sig ordentliga funderare. Särskilt nyanlända
besättningsmedlemmar. Vi hoppas dock att lågtrycket drar bort över Marocko och
att vinden blir mer normal, dvs 5 - 10 m/s kring NE. Annars kommer vi nog att
trycka i hamn till dess det hela lugnar sig. Väl ute på Atlanten, fria från
Kanarieöarna är det inget problem. Det är närheten till land som skapar
besvärliga förhållanden. Ett sådant här oväder är obekvämt till havs men farligt
nära land. Vinden accellererar mellan öarna och särskilt kring sydspetsarna kan
den öka flera beaufort inom några sekunder.
Just nu försöker en båt komma in i sin ficka vid pontonen mitt emot. Ett tiotal
kämpar med båt mot vind. Lyckas dom inte kommer dom att driva ner på oss, så jag
håller koll på vad som händer.
Vi väntar ner svärsonen, Magnus, i dag. Men vi undrar om flyget landar under de
här omständigheterna....
För övrigt har vi det bra. Listan med allt som måste göras blir allt mer
avprickad. Förråden alltmer fyllda. Saker och ting hittar sin plats och det ska
bli skönt att komma iväg. Aktiviteten är enorm i hamnen. Jätteleveranser av
varor från supermercado-na. Snart börjar färskmatsleveranser, grönsaker och
frukt. Och så kommer sannolikt många att köpa sig en grön bananklase som
"prydnad" i aktern. Inte vi!
Så dagens lilla historia: Mot redarens råd gick styrman iland för att i vanlig
ordning skaffa frukostfralla. 15 minuter snare kom en drypande blöt styrman
tillbaka med torra bröd. Himlen hade öppnat sig över honom. Enligt styrmans
utsago blev han blöt inpå de onämnbara efter bara 3 meters språngmarsch.
Ja, ni alla trogna resebrevsläsare, nu börjar snart den längsta etappen på
resan. Och därmed är vi isolerade från e-mail och sannolikt också
telefonmöjligheter (om jag inte lyckats få ordning på kortvågsradion förstås).
Det kanske blir sista resebrevet före överfarten. 2700 M, minimum 18 dygn.