Resebrev nr 35a 2001-12-09Position: N16°58' W50°00'
Natt på Atlanten med drygt 4 dygn kvar till land. Magnus har första nattvakten, jag går på om en dryg timme.
Det är alldeles svart ute med en stjärnhimmel som vi aldrig ser hemma. Vintergatan skimrar som vit rök över hela himlavalvet och det är svårt att urskilja alla stjärnbilder på grund av att så många stjärnor syns här i natten.
Motorn går för att ladda batterierna. Det mullrar. Men när amperemetern går ner till 30 A stänger jag av. Det brukar ta ett par timmar på morgonen och ett par på kvällen. Vi är oerhörda energiförbrukare! 2 kylskåp och en frys, radioapparater och belysning, watermaker och laddning av diverse elektronik.
I dag på eftermiddagen satt Gunilla och jag och konstaterade att snart är överfarten slut. Den här gungande, sömnförhindrande rullningen över. Och vi sa att vi kommer att sakna den här tiden i vårt liv. Nu har det gått 2 veckor. Vi tände adventsljusstaken i dag igen. Andra ljuset. Åt en härlig doradostuvning med saffransris och ett gott riojavin därtill. Allt medan båten rullar, slänger och har sig.
Båten, ja….
Det mesta har hänt hänt. Men det är väntat!
Vi börjar med en styrbordsbog ner mot södra Marocko. Kapten föreställer sig att det ska bli en lagom öppning för besättningen, lite stadigare än plattläns, kanske. Men oj, vilka kast vi fick ibland. Både styrbords och babords ryggstöd öppnar sig och på durken ligger knäckebrödspaket tillsammans med borrmaskiner. Böcker och talböcker. Vi lär oss dock att stuva så att det inte upprepas.
Efter en natts seglande på styrbords bog jippar vi för att sikta mot Amerika i stället för Afrika. Då förändras rörelserna och nya föremål far genom båten. Vi lär oss ännu mera.
Vi sätter atlantseglen, dvs två utspirade genua. Bommarna är fruktansvärt tunga i sjögången, men efter någon timmas arbete är det klart och vi susar mot Karibien.
Vi gör dygnsdistanser mellan 150 och 170 M vilket är mycket bra för Arctic Fox.
Dock: skoten slits av. Det skaver och skaver mot bommen och vi blir tvungna vid flera tillfällen att byta skot, vilket tar sin tid och kräver teamwork.
Omvägen mot Afrika har lagt oss i kön av alla båtar, men vi tuggar långsamt in och förbi många under den första veckan.
Hon seglar som en dröm! När vi lärt oss hur Arctic Fox ska seglas tar vi ikapp många normalt mycket snabbare och modernare båtar. Det enda som grämer skepparen just nu är att Martha, en systerbåt från Tallin, och Corona AQ, dvs Pekka, håller jämna steg med oss och kommer att slå oss i slutprotokollet (sannolikt). Men å andra sidan: Pekka med sin Corona är med för tredje gången i ARC-rallyt och borde väl få en framstående placering. Jag var med honom andra överseglingen för 6 år sedan och då kom vi 77:a totalt och 3:a i vår klass. Nu tror jag det kommer att bli bättre resultat för Corona.
Martha är en syster till Arctic Fox som sagt, nybyggd och flott som bara den. Hillar Kukk med fru seglar den. Vi har träffats ett par gånger i Las Palmas och beundrat varandras båtar. Vad Martha har i form av elegans har Arctic Fox i form av funktionalitet och styrka.
Men lik förbannat seglar han jämnt med oss fortfarande ….. Martha ligger c:a 50 M NW om oss på parallellkurs. Han måste slå oss med 10 timmar för att gå förbi i sammandraget.
Nåväl, nog om tävlingen.
Mera om problemen.
En morgon hör jag hur det skvalpar någon stans …….
Vad i h-e …..?!
Öppnar till motorrummet och ser att kölsvinet är fyllt. Länspumpa! Det läcker i packboxen kring propelleraxeln. Ner i kölsvinet med hammare och körnare för att skruva åt det hela. Manövern lyckas.
Handlänspumpen till kölsvinet konstaterar vi inte tar. Öppna luckan och konstaterar att allt där nere flyter omkring. Akterluckan är ett vattentätt skott, så ingen fara för båten. Men all öl simmar omkring i oljigt slagvatten.
Ett par timmars arbete med att hinka ur vattnet, torka allt, ta in ölen i kabyssen. Byter handlänspump till akterluckan.
Konstaterar att vatten går in bakvägen via gasolskåpets avluftning i den grova sjön. Inget annat att göra än att regelbundet länspumpa.
Plötsligt en natt far genua 1 i sjön. Vi har just blivit omruskade av en squall (litet åskväder utan åska men med vind och ofta lite avsvalkande regn). Farten går ner från 8½ knop till plötsligt 2. När jag tittar ut ser jag skälet, tänder all däcksbelysning och ropar de berömda orden: "Alle man på däck!!!"
Vi lyckas bärga segel, tar ner genua 2 och startar maskin. Becksvart natt och ingen vind och osäkra på vad som hänt.
Nästa dag konstaterar vi att genuafallets karbinhake öppnat sig och släppt furlexen helt och hållet. Övre delen av rullen har kilat fast så vi kan inte hissa något i profilen längre.
Upp med storseglet, som är reparerat efter ett ha fått en reva högt upp (hur?). Hissar genua 2 flying med lilla bommen, säkrar storen med kraftig prevender.
När vinden nästa dag avtar nästan helt försöker vi med spinnaker. Det går nästan bra, men vinden är för svag i förhållande till sjörullningen, så vi tar ner efter ett par timmar och badar istället.
Nästa dag blir det spinnaker igen och då är vinden rätt. Vi gör 7½ knop med fulla segel så det står härliga till. Nästan dygnsrekord! Men det händer något oväntat här också. Andrestyrman Magnus ser plötsligt, där han ligger i middagsslummer i förskansen, hur den mycket stora och tunga spinnakerbommen släpper taget i masten och är på väg ner i förskansen. Vi andra hör dunsen i däck. Kapten rusar upp utan flytväst för att få tag i eländet, redaren efter med flytväst och säkerhetssele. Chockad andrestyrman kommer upp och assisterar. Till slut får vi fast bom-uschlingen i fästet igen. Pust!
Och spinnakern kinkar naturligtvis senare i "strumpan" och vi får ta ner den i kvällningen med fullt tryck. 3 man kämpar med att fånga in 100 m2 segel! Det går och sen försöker vi få ordning på seglet inne i båten. Något trångt …….
Genua 2 uppförde sig likadant tidigare. Skotet gick av och genuan i sjön. Bommen i däck. "Alle man på däck!" ………
Nu har det varit mycket eländes elände. Det är ju så att man gärna berättar om strapatserna. Varför inte i stället berätta om delfinskocken som dansade med oss 3:e dagen. Eller vintergatans spel över huvudet nattetid. Eller marelden som gnistrar i bogsvallet. Eller stunden framme i stäven när man sitter med fötterna släpande i Atlantens 30-gradiga vatten, ljummet och gott. Låter blicken vila på horisonten, låter tankarna fara ….. Eller att bara ligga på däck och låta båtens rörelser vagga en in i ett meditativt lugn. Eller landa en "dorado" eller två, läcker matfisk på 2 - 6 kg. (Även kallad guldmakrill, guldfärgad med blå, intensivt blå, ränder som tonar över till grått efter ett par minuter i båten). Eller att bada i Atlanten med 5000 m vatten under fötterna och dorados simmande i närheten ……
I dag, 1½ dygn från St Lucia, ska kapten tillaga en gorgonzolastuvad fläskfilet. Till det blir det haricots verts och sannolikt ris. Vi knäcker nog en rioja som måltidsdryck.
Vi har det inte så illa. Men vi är aldrig sysslolösa, som jag skrivit tidigare. Det händer de mest oväntade saker vid de mest oväntade tillfällen.
Som när styrman Tord spelade volleyboll med en skål med mjölk, flingor och hallonsylt härom morgonen. Måtte inte hans uttryckssätt nå utanför denna båts bordläggning …….. Han vilar middag just nu. Snarkningarna når navigationsbordet, där kapten sitter.
Nu är det dags för terra firma! Även om vi kommer att se tillbaka på de här veckorna med visst vemod. Men, nu är det dags! I morgon räknar jag med att vi ska kunna ta in radiostationer i Västindien på vanliga rundradion. Då är vi nära!
Kapten