Resebrev nr 44 2002-01-27

Position: oförändrad

Möter Anna, en stockholmstjej, som arbetar som stewardess på en stor motorseglare från Gibraltar. Hon berättar lite om sitt liv, om olika båtar, om olika ägares beteende. På just den här båten är dom tre inhyrda. Skipper, deck-hand och stewardess. Och i solstolarna på akterdäck sitter ägarparet medan besättningen gör i ordning båten för att gå vidare till Bequia. Där ska Anna ta hyra på "Osprey", en 90- fots segelbåt som ska luffa norrut för att sen gå till Medelhavet och senare ut på Afrikas ostsida. Maldiverna väntar. Och Anna har inget jobb som kallar på henne.
Tidsfaktorn är obegränsad .....

Hon kommer förbi på förmiddagen i den stora gummibåten efter att ha lämnat sopor iland. Hänger en stund i vår reling. Och vi pratar. Berättar om tänkta rutter.
- "Vi kanske möts på Bermuda i början av maj."
Så gör man ofta. Kommer förbi båtar man sett, människor man mött, och pratar över relingen. Det är inte ofta man går ombord till varandra, inte ens om man är närmare bekanta. Det är som om båten är en mycket intim plats. En replik som öppnar dörren är dock:
"I would like to see your boat, it looks so smart from the outside."
"Yeah, come by and we´ll show you!"
Och när man kommer förbi och bjuds in kommer nästa replik:
"We didn´t clean up the mess inside."
"Never mind. It´s the same in our boat." Och så blir det a cup of coffee, a beer or a drink, beroende av tid på dygnet.
"See you! Sail safe!"

Engelskan har nästan blivit vårt första språk i dag. Vi har vistats med engelsktalande omkring oss sedan mitten av juli förra året. Trots att vi passerat Spanien och Portugal på vägen ner är det engelskan som används. Kapten har ju lovat några hemma att lära sig spanska på resan. Lite har väl hänt. Vi får se vad Venezuela och Dominikanska Republiken innebär. Men vi kommer inte att vistas så mycket iland där. Och det mesta umgänget är faktiskt med andra båtbesättningar.

Stök och reparationer på förmiddagen. Redaren lackar sargen och kapten lyckas hitta felet i 24V-laddaren för batterier till sladdlösa borrmaskinen (vilken vi är "ganska" beroende av för att kunna reparera saker och ting). En kall-lödning som under månaderna som gått släppt en liten tåt.

Då kommer 30W-lödkolven fram, slår på omformaren som ger 220V AC från 24V DC. Lödkolven varm, lödtenn fram, tåten fast och nu laddas borrmaskinsbatterierna från båtbatterierna!
Den ordinarie laddaren (220V) brann i Rodney Bay på St Lucia (vill jag minnas att det var). Och den är bortom räddning. Men nu fungerar det igen! Så nu kan jag kanske tillverka en ny åra av en bit plywood och ett aluminiumrör.
För vi har till dags dato tappat 3 åror. Vi har bara en kvar. Och den dag motorn på jollen (förlåt Tord, men det kan hända) lägger av eller inte vill är det bra att ha två åror.


Kväll den 27 januari 2002

Så har vi upplevt karnevalen i Charlotteville, Tobago!
Suck!
Soca-Queen!
Vilken show!
På Charlotteville Beaach Bar, sent sent sent!

Karnevalen på torget vid "Eastmans Bar".
Barbeque uppe i gatan med ett band som spelar på bamburör.

"This is the real Carnival!"
Sade öns stora schlagersångare, som var kom-fram-och-säg.

Nu har vi upplevt karnevalen på Tobago och behöver inte åka in till Port of Spain på Trinidad för att se kostymshowen.

Karnevalen, som vi fick vara med om, var som den var förr, "på mina föräldrars tid", som ägarinnan till Eastmans bar, Vasel, sa. Immigranternas ättlingar, franska kreoler, hade gärna masker, som härmade negerslavarna, framförde scener ur slavarnas liv, medan negrerna gjorde narr av sina herrars klädedräkter och levnadssätt. Så småningom, efter slaveriets avskaffande, övergick scenerna till att bli mer "bråkiga" eller våldsamma. Där fanns ofta slagsmål med käppar, djävulsfigurer, "midnights robbers" och sexuella parodier, som skulle föreställa vad arbetarklassen ägnade sig åt.
Och det var något av detta vi fick se. Allt förstod vi kanske inte, men vad gjorde det. Och några scener hade mycket drag av modern dansshow, men naturligtvis, även karnevalsbilder måste ju få följa med sin tid.
Hela "föreställningen" höll på i ett par timmar, allt medan skymningen föll och det blev allt mörkare. Vi såg hotfulla mörka regnmoln på himlen, men som tur var kom det bara ett par doppar. Publiktillströmningen var enorm, var alla kom ifrån förstår jag inte!. Dom flesta stod runt det lilla torget, på gata intill eller satt på kajkanten.

Sen upp för gatan. En barbeque. Lite mat innan vi går vidare till Beach Bar, där det är soca och kalypso hela natten, alla texter med socialt engagemang och kritik av de styrande. Till och med en låt med kritik av "bus nr1" dvs bussen till Charlotteville som aldrig kommer.
Vi blir kvar till halv-ett-tiden. Sen orkar vi inte mera.

Vilket tryck, och vilken upplevelse!

Anders och Gunilla