Resebrev 5, 010721

Resebrev fraan Dublin (enligt Tord)

En annan dag i en pensionärs liv eller hur man missar den bästa whiskyn men finner en ny.

Lilla byn Port Ellen var ju en riktig idyll och att dessutom vädret gjorde sitt allra bästa och det var sol och fint gjorde sitt till och höll dessutom i sig hela dagen.

För damen, som ägde den första lilla shopen vi besökte, som hette "all sorts of things" sade "here in Skotland islands you can experience the whole season in one day". (Alldeles om hörnet efter den shopen såg Ulla och jag en "information" ? kontor av något slag, den borde vi besökt!)

Nåväl, nu var det dags för att besöka huvudmålet för kapten Anders hela resa till Skottland, nämligen destilleriet som tillverkar Laphroaig whisky . En fotvandring på en dryg halvtimma och väl framme visar det sig att det är två timmar kvar till visning, men kapten halar fram sitt "andelsbevis" (erhållet genom att skicka in en kapsyl från en Laphroaigflaska) varpå vi genast får var sin "dram" och Anders utkvitterar sin ersättning i form av en miniatyr på 5 cl. Dessutom körs direktörens bil fram och vi bjuds på resa tillbaks till Port Ellen där vi äter lunch innan vi tar taxi fram och tillbaks för visningen av destilleriet (då får vi en dram till!!!!)

Nu skall det sägas om Laphroaig, att Carl-Anton säkert skulle uppskatta den, den smakar nämligen som en nytjärad båt luktar!

Lunchen kräver egentligen sin egen historieskrivning: Ett litet "Inn" mitt på strandpromenaden i den vackra bukten lockade oss och vi kliver i i baren men blir hänvisade till matavdelningen = "loungen". Ja gulligt och trivsamt var det, precis som man föreställer sig att en skotsk Pub eller Inn skall vara. Det är tomt i lokalen och vi slår oss ned vid ett fönsterbord och strax kommer en dam in för att ta beställning. I förstonne ger hon ett intryck av förståndshandikappad person, hon rör sig som en sömngångare, blinkar med ögonen och verkar inte vara i kontakt med verkligheten. Hon säger något om att hon inte vet om maten räcker (det kanske inte finns någon beef and kidneypaj). Nåja så småningom får vi våra öl och sen kommer fyra italienska herrar in, riktigt stiliga tuffingar med skäggstubb och öronringar och allt. De sitter länge och väl, tåligt och väntar. Damen kommer igen och säger att strömmen gått så det tar 10 minuter. Efter en stund vänder sig en av italienarna till bartjejen och då får de sina Guinnes. Sen kommer damen in med Ullas paj och säger det övriga dröjer 10 minuter. Hon kommer dock snabbare men då har hon en av italienarnas rätter med sig och försöker att ge till mig! 8 personer i lokalen och hon rörde ihop beställningarna fullständigt och för varje gång sa hon "10 minuter kanske" Vi, italienarna och två damer från byn i yngre medelåldern (som väl hört att det var italienare på gång) hade hur kul som helst och var väl kanske lite elaka med kvinnan.

Nu var det inte så hemskt farligt med dröjsmålet och maten var bra så jag tänkte nu skall hon få sig lite rosor med sig ut i köket. "hälsa till köksmästaren att det var jättegott?!" Det är jag som är köksmästaren sa sömngångarkvinnan, "men jag började igår så jag är lite ovan vid köket!!!"

Gonatt, hon hade själv lagat käket ovanpå allt, och förmodligen bränt el-säkringarna, tacka f-n för att hon sa "10 minuter!" Sen när Anders reste sig satte hon sig på hans plats och räknade ut notan också!!! Rätt!!

Nog om detta, det här skulle ju handla om missad och funnen whisky?

Eftersom Arctic Fox ogärna seglar, vad det verkar, så har det gått en del diesel, vi behöver fylla tankarna. Det enda stället på Islay där det är möjligt är Port Charlotte runt udden och ett par timmars motorgång och därifrån kan vi också nå Bowmore (där den finaste whiskyn görs enligt min smak). Ulla och jag kommer då på att vi skall ta reda på när bussarna går från Port Charlotte till Bowmore. Yes, informationen, stängt! Ok, specerihandlaren då, jo-jomen, Han hade tidtabeller hängande ovanför på hyllan, (Ulla kände mycket starkt för den mannen) och vi fick reda på när bussarna gick och det fanns gott om postoffice och affärer och barer som kunde hjälpa oss till rätta i Port Charlotte.

Det var bara en sak som blev lite fel. Han kunde ju inte veta att vi hade en stor båt, att tidvattenströmmarna gjorde att det tog 6 timmar i stället för två så bussarna missades vilket inte spelade någon roll eftersom det var alldeles grunt i Port Charlotte för oss att gå in. Back i maskin och ut på djupt vatten igen. Då kommer ett gäng jättestora delfiner och visar oss vägen (det verkade så i alla fall) till nästa hamn, Port Bruichladdich. Där fanns visserligen ingen diesel men väl ett återöppnat destilleri med Bruichladdich single malt whisky, som vi aldrig hört talas om tidigare. De gjorde fina affärer med oss, tre flaskor whisky, ett antal miniatyrer och t-skirts i massor. Dessutom blev vi starkt avrådda att försöka gå över bukten och besöka bowmorebryggeriet, "its very, very shallow and much to little water for your boat"!

Undrar om inte mannen som avrådde oss var anställd på Bruichladdichdistelliriet? Men vi litade på honom så vi läktrade över dieseln från förtanken till motortanken i aktern Och GOOD BY SKOTLAND, IRELAND HERE WE COME, avgång direkt och ut på Irländska Sjön för nattgång och när detta nedskrivs är kl 15.00 skotsk tid torsdagen den 26 juli, vad den är på Irland vet vi inte, men vi har bara ett par, tre timmar kvar till Dublin.

/Tord