Resebrev nr 56 2002-04-03

Position: Porlamar, Isla Margarita, Venezuela

Kommer till dinghybryggan på eftermiddagen i Porlamar.
- "Hola, amigos, come sta?!"
- "Bien, grazias Angelo. Y usted?"

Sen passerar Waterbaby förbi i kvällningen:
- "Hola Arctic Fox!
- "Hola, Maria Therese! Agua a la lunedi, occio cien de litros."
- "Okey, a la lunedi!"

Vi minns tullaren på Tobago, som vi störde i frukosten i hans hem. Han gick in i köket och hämtade stämplarna för att ge oss alla riktiga signaturer på de officiella dokumenten:
- "It has been very nice having you here!"
- "It has been very nice having the pleasure staying here!"

Portofficer på Gran Roque:
- "Buen viaje."
Och kapten försöker på bästa spanska tala om att besöket på övärlden har varit en fantastisk upplevelse. Jag kommer inte ihåg orden, men vi förstod varandra och skakade hand.

Att bli bekräftad.
Att vara igenkänd.
Att vara någon.

Sådana där basala behov varje människa har. Och så många sätt det finns att skaffa sig den bekräftelsen.

Kompisseglarklanen sluter sig i sällskap bland långseglarna. Seglar samtidigt mellan öarna, umgås intensivt med varandra.
Jag-är-hemma-här-klanen blir liggande länge, länge på varje ställe och blir kända hos lokalbefolkningen..
Radiopratarklanen ser till att ha ständig radiokontakt och berättar noga var, när och hur.
Charterklanen har besökare ombord kortare eller längre perioder eller kanske hela tiden.
Och så har vi faktiskt dom som håller sig för sig själva. Seglar sina egna rutter. Men dom tillhör ofta Jag-är-hemma-här-klanen
Långseglarklanen ser till att bara omge sig med gelikar och rör sig sällan utanför marinans område och stannar mycket länge i sällskapet.

Vi har i olika perioder under den här seglingen tillhört alla kategorier.
Första tiden begynnande radiokontakt med en liten grupp båtar, Radiopratarklanen.
I Falmouth började vi tillhöra Kompisseglarklanen, och det varade ända till St Lucia, där vi bröt oss ur. Sen tillhörde vi Charterklanen i ett par månader.
Vi höll oss för oss själva länge sedan besökarna lämnat oss på Tobago. Ingen radio. Men, förresten, fel! Vi låg kvar och såg till att bli kända hos lokalbefolkningen. Jag-är-hemma-här-klanen.
Sen kom vi till Chaguaramas på Trinidad och blev en del av Långseglarklanen.
Och så stack vi igen, men då med fungerande kortvågsradio, så vi blev en del av Radiopratarklanen med lite snudd på Jag-är-hemma-här-klanen.
Nu är vi, här i Porlamar, definitivt medlemmar av både Jag-är-hemma-här-klanen och Radiopratarklanen, med snudd på Långseglarklanen.

Vi är med andra ord bekräftade hela tiden.

Dessutom har vi vid flera tillfällen de senaste månaderna sett till att vi tillhör Stockholm-Radio-klanen. Vi håller regelbundet operatörerna på Stockholm Radio vakna kl 21.00 UTC på 12 MHz när vi ringer släkten hemma.

HAM-klanen, en underavdelning av Radiopratarklanen, vilket även Stockholm-Radio-klanen naturligtvis är, inträffar varje afton samtidigt med kontakt med släkten. Gustav, Sylvia, Kerstin, Lasse, Helge m.fl. och så vi själva ljuger en stund på amatörfrekvenserna.

Vi är med andra ord bekräftade hela tiden.

Och så har vi ju varandra...

Anders och Gunilla