Resebrev 7, 010802

Milford Docks Marina, Milford Haven, Wales.

Hemkomna efter en tvådagars biltur genom Wales och Midlands. Bilen, en Nissan Micra, tillhör visst de farligaste småbilarna, men vi klarade oss trots full fart på¨M1 och M4, som är sex-filiga motorvägar. Trafiken upplevde vi dock som sansad och hänsynsfull (med några få undantag i form av "bråttom-hem-syndromet").

Vi har ännu ett bidrag till Irish-coffee-historierna. I Rothwell, där vi övernattade (söder om Nottinghamn, på landsbygden) ville Gunilla gärna ha en Irish efter middagen på hotellet. Så vi travar över till en trivsam pub med få gäster och beställer två irish coffee. Ok, säger barmästaren, som är ensam i en ganska stor pub.

Så inträffar det. Stället har tydligen utvalts till träffpunkt för samtliga engelska överklassungdomar i distriktet. De strömmar in och ska ha en pint var.

Vårt irish hamnar så att säga i bakgrunden. Men skam den som ger sig. I Howth (Irland) gick vi till en trivsam pub tre kvällar i rad och fick fantastiskt god irish, med spets om man så säger. (Att ljudnivån där inte var av denna världen, hör ju inte hit…)

Vi väntar och väntar. Ett par gånger går jag fram till baren och visar mig. "Soon", blir svaret medan mannen serverar pint efter pint. Efter 45 minuter, när alla ungdomar fått sitt får vi vårt:

Två koppar kaffe!

Med whiskysmak visserligen, men i alla fall. Och två små plastförpackningar kaffegrädde var. Vi har fått irish coffee utan whisky förr (Gibraltar) och med sur grädde (Lissabon), men aldrig släta koppar kaffe med en skvätt whisky i. Nåväl, vi sväljer kaffet och förtreten, deltar förstrött i kvällens quiz och går sen hem till hotellet för att vila inför nästa arbetsdag.

Första dagens biltur ledde oss till firman som tillverkar vindgeneratorer. Vi hittar den ganska snabbt och de lovar reparera till dagen efter. Vackert!

Innan vi startade från båten ringde jag också Hydrogen i Nottingham och hade en lång diskussion med chefen om vilka delar jag behövde till vindrodret. Det roliga med det samtalet var, att när jag berättade att båten heter Arctic Fox visste han genast vilken båt det var och vem som hade fått vindrodret levererat 1985, nämligen Nils Wolf Trygger.

- "I´ve got a picture of the boat somplace!"

Han ville sen ha en check skickad och så skulle han posta delarna till oss. Men trot eller inte: bankerna i Millford Haven vägrade sälja checker till oss om vi inte var deras kund! Så vi beslutar köra till Nottingham också.

Vilket vi gör andra dagen. Hittar firman, dvs chefens privathem, får delarna, betalar kontant, vilket gjorde det hela fritt från VAT. Kör snabbt till Aerogen 15 mil (svenska) därifrån och löser ut vindgeneratorn. Teknikern konstaterar att vår instruktion (på svenska, jag översätter) är alldeles uppåt väggarna. Jag informerar honom om att vi kommer att ställa krav på den svenska leverantören, vilket han tycker också. Vi får ett ex av den korrekta (hoppas jag) instruktionen.

Far hemåt. Ja, nu har båten blivit vårt hem. När vi kommer hem vid 21-tiden efter en liten extra sightseeing längs kusten väster om Cardiff, känns det tryggt att klättra ner i båten, tända ljuset och duscha av sig svetten efter värmen i bilen.

I dag, torsdag, har jag klängt i mesanmasten en timme och fått dit vindmöllan igen medan Gunilla kört ett par tvättmaskiner, gjort ren badrumsavloppet från Florians (vår katt) kattsand och gått och handlat.

En liten vindpust på eftermiddagen visade att vindgeneratorn ger ström. Tack och lov!

Sen ett par timmars arbete för att byta slitna delar i vindrodret. Det lyckas jag också med efter att ha fått tag i en in-sex-nyckel 3/16 tum. Tokiga engelsmän blandar m/m-mått och tum i sina produkter.

Så nu är det bara att jobba vidare ett par dagar, fortsätta att sortera prylar i båten, fortsätta att tvätta skrovet, fortsätta att reparera lite här och där.

En vanlig fråga som både Gunilla och jag fått många gånger är:

Jag hoppas att ovanstående reseberättelse förklarar att vi inte är sysslolösa. Aldrig någonsin är sysslolösa.

Vår komfort och överlevnad är beroende av att allt i båten är i trim.

Allt som kan gå sönder gör det förr eller senare och måste repareras.

Allt som inte kan gå sönder gör det förr eller senare och måste repareras.

Sen är det faktiskt så, att vi har ett hem som kräver all den omsorg och vård som vilket hem som helst.

Men ibland är vi lediga, och det känns riktigt lyxigt.

 

Redaren och Kapten

 

PS. Redaren (Gunilla) har just varit uppe i stan och bl.a. besökt ett Pharmacy och pratat med farmacevten där. Det var mycket olikt vårt Svalan! Men han klagade också över parallellimport och generika….Intressant att se, men det gör inte att jag längtar hem.

DS